Artikel av KARL-ERIK DIXNER,  NWT torsdag 5 mars 1992

Färjeepoken var över 1976

Det ligger en viss romantik över den gamla färjetiden. Färjkarlarna var ett nog så viktigt inslag i kommunikationsbilden, gjorde sitt ansträngande värv i ur och skur, vinter som sommar. För många bygder var färjestället en livsnödvändighet. I Sunnemo till exempel skulle det ha blivit en rejäl omväg för byborna om inte färjan kommit till på 1800-talet.

Persson hette de flesta av färjekarlarna innan nya Sunnemobron blev klar hösten 1976. Det var Axel, Håkan och bröderna Karl och Birger Persson och så Karl Olsson förstås, Karl Ors kallad.

I det lilla färjestället mellan Gräs- och Lidsjöarna tillbringade de många långa jourpass. Det handlade inte om inrutade avgångstider. Nej, när folk ringde på klockan från endera sidan var det bara att dra igång den tunga färjan.

- Kom man från Karlstad sent på kvällen eller natten kändes det allt lite förargligt att störa färjegubbarna och då hände det väl att man tog en omväg på en extra mil, minns Carl Engström, 90 år.

NWT-skrivaren gjorde sin första och enda färjtur med Karl Olsson månadsskiftet oktober-november 1951. Vi fick en trevlig pratstund under överfarten. Karl berättade att någon hade haft så bråttom att han fortsatte över färjekanten och plumsade i vattnet. En och annan hästfora ställde också till kaos när djuren skrämdes under blåsiga och guppiga överfarter.

Färjefåran måste hållas öppen vintern igenom, fast när det frös till gjorde man också en isväg vid sidan av färjöverfarten.

Färjetrafiken blev förstås otidsenlig och i oktober 1976 var det äntligen dags för invigning av nya bron över Sunnemosundet. Elis Steiner gjorde den allra sista överfarten. Det kändes vemodigt.

Och sen var det dags för byggnadsdirektör Nils Sjöstrand att klippa bandet över nya bron. Henry Olsson från Lidsbron var först i bilkön. Färjepoken var över.

På bilden står färjekarl Karl Olsson även kallad Karl Ors. Han drev tillsammans med hustrun Emma även Caféet.