Start                Storfors                Sunnemo               Mitt Jobb                Hobby                Släktforskning                Länkar          Gästbok

Ortnamn i Sunnemo

VÄSBY

I Sunnemoboken får vi reda på att Väsby fått sitt namn på grund av sitt läge väster om Lidsjön, dvs. byn på västra sidan sjön. Och visst kan det väl vara så - om man gör det enkelt för sig och underskattar historien.  Denna mycket enkla förklaring har t o m slagit igenom i Värmlandstrafiks busstidtabell där Väsby döpts om till "Västby" trots att det aldrig hetat något annat Väsby. Mer ”upprörande” är, att om man går in på Hagfors kommuns hemsida och tar en titt på kommunkartan, så står det – ”Västby”. Om man fortsätter att envisas med detta finns risken att det det sker ett namnbyte i framtiden - och inte minst – betydelsen av namnet går förlorat! Sen kan man undra vad alla andra Väsby i Sverige ligger ”väster om”. Alla platser ligger även öster om något. Skillnaden mellan "Västby" och Väsby är mycket stor. Redan i jordeboken 1602 stavas det Wesby, Här har vi ett stort problem när det gäller ortnamnsforskningen, ord ändrar betydelse tack vare en godtycklig ändring på grund av en persons okunnighet – i detta fall en tidtabellsmakare och en kartritare

Om vi tar förstavelsen "Väs-" i ordet så har vi plötsligt massor av ort- och sjönamn i Sverige som börjar på detta, som t ex: Väse, Vesene, Wessige, Vesigshälla, Vessljunga, Wesslunda, Vessingsö, Väselda, Vässhalla och Våssinge med flera, tillika med sjönamnen Veselången och Vessman. Från samma rot kan man troligen härleda namnen Visby, Visingsö, Visne, Vissböle, Visne osv. Sjöarna Vissjön, Vismen och Vissingen för att ta några exempel.

I den gamla götadialekten finns ett ord som heter "vässla" och betyder källa, här skulle eventuellt kunna finnas en förklaring till betydelsen.

Men om vi personifierar namnet till Vä eller Ve blir det genast mer spännande. Då skulle Väsby vara uppkallad efter någon med namnet Vä. Men vem skulle denne Vä eller Ve vara. Ett svar finner vi faktiskt i Snorres Edda. I vers 18 i Eddans Volupsa omtalas hur Ask och Embla blev de första människorna.

De ägde ej ande, ägde ej själ,
ej blod, ej röst, ej blomstrande hy;
Odin och Höner gåvo ande och själ,
Lodur gav blod och blomstrande hy.

Ve är inte vilken gud som helst i nordisk mytologi, han kallas också kallad Höner som i versen ovan. Han är son till Bor och Bestla och bror till Oden och Vile. Vile känner vi även som Lodur.

I denna vers är Odin en nykomling medan Höner (Ve) och Lodur (Vile) är äldre vanergudar. Alla dessa har tydligen ingått en förbrödring då de betraktas som bröder. Ve och Vile är alltså betydligt äldre än tiden för Odens entré i riket. Före asatron dyrkade vi vanergudar och flera av dessa togs upp i asatrons mytologi och tro som t ex Ve och Vile som dessutom fick nya namn men ofta med samma egenskaper.

De tre bröderna Oden, Vile och Ve samarbetade väl och skapade tillsammans världen ur jätten Ymers kropp.

Vid ett tillfälle då Oden var borta från Asgård överlämnade han makten till Vile och Ve som då passade på att vänsterprassla med hans maka Frigg.

Citat ur Poetiska Eddan (Loke talar):

Var tyst, du Frigg! Du är Fjörgyns mö
och jämt har du jagat karlfolk;
du, Vidres hustru, lät Ve och Vilje
vid din barm få vila bägge.

Kom inte och säg att otrohet är något nytt när t o m våra gamla gudar rumlar runt i sänghalmen med sin brors äktade. Men åter till allvarligare funderingar:

Med något som, inom språkforskningen, kallas vokalglidning blir Ve lätt Vä. Kan det vara så att Väsby är uppkallat efter denne Vä - Väs By! Höner = Vä är alltså en gud, och gudar dyrkar man. Väsby kan mycket väl vara en gammal kultplats, precis som den kultplats där vi dyrkar dagens gud mitt inne i Sunnemo. Är detta antagande riktigt är Väsby mycket, mycket äldre än jordebokens 1602. Oden kom till Sverige runt år 200 och Ve är alltså äldre. Platsen kan, i och med att Ve är en vanergud, ha minst 2000-åriga anor.

Fanns det folk här då, tänker ni kanske? Jodå! Vi har t ex bronsåldersgravarna på Lidsberget och järnåldersgravarna i Rud i Gräs. Den äldre bronsåldern omfattar tiden ca 1500-1000 år f. kr., den yngre ca 1000-500 år f. kr. Därefter tar järnåldern vid och sträcker sig fram vikingatiden som börjar runt år 800 e. kr.

LERVIK, LERÅSEN

Här kan eventuellt förklaringen är enkel. Kanske det är gott om lera i dessa trakter. Jag vet inte eftersom jag aldrig grävt där. Möjligtvis i Lervik, men Leråsen verkar ligga på bördig sandjord. Lervik är ett ganska vanligt namn i Sverige med jämn spridning. För utom dessa finns massor av av ortnamn som börjar med Ler-. Nästan alla verkar av någon anledning ha en anknytning till vattendrag eller sjö precis som i Sunnemo. Varför finns denna anknytning till vatten? Förklaringen kan hittas om vi tar ett rejält skutt tillbaka i tiden och studerar de skrifter som finns:

Hos Snorre och i skaldedikterna påträffar vi Ägir som havets härskare. Hans namn har samband med ordet för vatten och han har faktiskt en hel del gemensamt med grekernas Poseidon. I poesin slukar Ägirs käftar" de förlista skeppen.

Vi hade här i Skandinavien två sjögudar att lita på Ägir och Ran. Vi återkommer snart till Ägir som i detta fall kommer att visa sig vara intressant för oss. Ran hittar vi som bekant redan i Ransäter och Ranån. Poseidon hade en treudd till vapen medan "våra" gudar hade ett nät.  Med detta nät låg man i försåt mot de sjöfarande för att ta dem till sitt rike. Enligt en vår folktro hamnade de drunknade hos Ran, och om de visade sig vid sitt eget gravöl, var detta ett tecken på att de blivit väl mottagna. Enligt Fritjofsagan skall det vara tursamt att ha guldföremål på sig om man gick förlorad till sjöss. Det var viktigt att de inte kom tomhänta till Ägir och Rans sal, om sjön skulle ta dem. Vi möter en föreställning om Ägirs och Rans gästfrihet och en iver att fylla sitt undervattensrike med skaror av döda. Men hur ser förhållandet mellan Ägir och Ran ut? -Jo, de är äkta makar och har nio döttrar.!

I keltisk mytologi omtalas kittlar som dignade av dyrbarheter, som kommer från landet under böljorna.

Tor gav sig en gång ned till en av Ägirs fester i undervattensriket för att skaffa en kittel som var nog stor för mjödbrygden. Det  gästabud som Loke i Lokasenna häver ur sig skandalösa beskyllningar mot gudar och gudinnor, hölls i Ägirs sal.

Nu kommer vi till det intressanta: I Skáldskaparmál hos Snorre indentifieras Ägir med Hlér, som visserligen bodde på Hlésey. Ägir är även känd som den fruktansvärda jätte i underjorden som var far till den sköna Gerd, föremålet för Frejs trånad. Hlér är även känd som en sjögud och tillhör de fornnordiska gudarna. I gaelisk form skrevs Lir eller Ler som också betydde hav. Nu är det kanske för mycket begärt att kalla Lidsjön ett hav men vatten är det! (Ran betraktas också som havsgud men har fått fäste i nämnda Ransäter, långt från havet). Hlér verkar dock inte vara en huvudfigur inom asatron vilket kan betyda att han är betydligt äldre och senare ersatts med Ägir vid asatrons ankomst. Klart är att Hlér och Ägir har samma egenskaper och behärskar samma rike.

Här slog vi faktiskt två flugor i en smäll! Vi antar att Lervik, Leråsen är uppkallat efter guden Hlér.  Snorre menar som sagt att Hlér är samma person som jätten Ägir, och det verkar faktiskt ha funnits en tradition om jättar i Lidsberget.

Emil Fredriksson, som föddes på soldattorpet Etternäs under Lidsberget utvandrade till USA 1910, skrev en dikt om Sunnemo och som finns i avkortat skick i Sunnemoboken. Vill ni läsa hela så finns den HÄR (på www.sunnemo.com)

Där ha vi Lissjön, langsmal som e ôlv
han kröker sej i bôger mälla stränn´ra;
en fatter rektitt att vår Härre sjôlv
på unnlitt vis däröver hôller hänn´ra!
Dä vaffôl däfför som int Lissberg stöp
när jättan fram ur gömställa sin kröp
å nös å vrål å gnischel ell mä tänn´ra.

Ja, jä tänkt mang gangernär jä sett
valls Lissberg ligger där på lur, å drömmer
att dä ä skrôvit bra; allt gammert, lett
ä bônna mä den nye tias tömmer.
Men däfför dôger nåck int te å tro
att jättan stanner allti i sitt bo -
nä, de kan vakten å bli etter grömmer.

Om någon bör ha känt till en sägen om jättar i  Lidsberget så ärdet Emil Fredriksson som föddes och växte upp vid foten Lidsberget.

Ler (Hler) / (Ägir) och jättar på samma ställe i samma person. Tänk så det kan stämma ibland eller är det en tillfällighet?

LID, LIDSBERGET, LIDSBRON, LIDSJÖN

Vad som gett namn åt vad, kan i detta fall ge upphov till diskussion. Har berget fått sitt namn av Lid på andra sidan sjön eller har Lidsberget gett namn åt gårdarna? Varför heter sjön Lidsjön?

Vi tittar på vad roten i namnen, Lid-, betyder. På gammalengelska finns ordet hlithe eller hlide som betyder sluttning. Lid på svenska har samma betydelse. Med detta besked kan vi sortera bort sjön som namngivare. Sjöar lutar inte - det är bara så! Där gårdarna södra och norra Lid ligger sluttar det mot sjön. Visserligen sluttar även Lidsberget men det är nog mer att betrakta som stup eller brant.

Bakom ordet Lid döljer sig betydligt intressantare saker: Vår gamle utkonkurrerade asagud Oden hade en plats där han kunde blicka ut över världen. Denna plats kallades Hlidskjalf. En sådan plats bör ha varit högt belägen med vidunderlig utsikt. Kan Lidsbergets namn vara en kvarleva från den tiden vi blotade till asarna? Kanske man rent av trodde att "här uppe sitter den allsmäktige Oden och ser över världen". Kanske inte en omöjlighet för sisådär 900 år sedan innan vite Krist och prästerskapet gjorde processen kort med de gamla gudarna. För religiösa har vi människor alltid varit i en eller annan form även innan kristendomens ankomst. Föremålet för dyrkan har växlat - antingen under hot av svingat svärd eller frivilligt.

Beowulfsagan är det äldsta litterära verk som finns bevarat på germanska och finns bevarad som en enda handskrift på British Museum, daterar sig till år 1000. Expertisen tror att sagan nedtecknades för första gången vid 700-talet och att händelserna utspelades runt år 500. Sagan är skriven på gammalengelska, som faktiskt har stora likheter med dagens svenska. Vart sagan utspelas har de lärde tvistat om i flera hundra år. Man är dock ganska överens om att händelserna sker i Sverige och närmare bestämt i Västergötland. (Mot detta finns naturligtvis ett antal opponenter).

Jag tänker inte gå in på sagans händelser men slutet är ganska intressant. Beowulf blir i en strid dödad av en drake. Dödligt sårad, i väntan på döden, ger han order till sina män att hans lik skulle föras till Hrones-naesse för att brännas, samt att över hans aska skulle uppföras en jättestor hög, som av sjöfarande som kom fjärran ifrån kallades Biowulfes biorh (Beowulfs borg). I samband med berättelsen om uppförandet av Beowulfs gravhög nämns även att den uppfördes på ”hlide".

På vårt Lidsberg finns som nämnt gravar, inte så höga och inte så att sjöfarare kan navigera därefter och någon sjöfart från fjärran länder har naturligtvis inte förekommit och det är definitivt inte Beowulfs grav vi har i socknen.  Men parallellen finns där - gravar på Lid (Hlide), högt belägna. Kanske synliga för de som paddlar förbi på Lidsjön. Kanske det var Beowulf som införde traditionen med gravläggning på högt berg? Var Beowulf en stilbildare?

Anm: En svensk-amerikansk forskare vid namn Gust Andersson har förlagt Beowulfs grav till strax söder om Alvhem i Göta-älvdalen. Han har dessutom översatt Hrones-naesse till Grönäs........!!!!

VÅLEN PÅ LIDSBERGET

 På en karta över Sunnemo socken från 1710, ritad av Eric Wallringh, (sid 53 i sunnemoboken) finns en våle markerad på Lidsbergets topp. Denna våle eller vårdkase hade stor betydelse längre tillbaka och på den tiden. I ett uppslagsverk kan man läsa under ordet vårdkase: "(fornsvenska: vaktstapel), en hög av ved, upplagd på någon fritt och högt belägen plats. När ofred var att vänta bemannades vårdkasarna med hjälp av ett påbjudet vakthållningssystem ("byavård"). Vid fienders annalkande tändes kasen som varningssignal till befolkningen och som ett tecken att tända övriga kasar inom synhåll. På detta sätt kunde en hel byggd snabbt varnas och mobiliseras".

 Att det är en sådan kase det är frågan om här är helt klart då placeringen uppfyller alla ställda krav. Dessa kasar eller vålar brukade ligga i en linje. I vilken linje kan denna våle tänkas ligga? Det fina med detta system var att där den första kasen tändes där fienden annalkades. När mobiliseringen gjordes tågade man mot den våle som man sett brinna. Vid denna fick man besked om vilken våle som brann dess för innan och gick vidare. Linjerna hade även en funktion till, att varna makten. Därför fortsatte de ända till Kungen. Vid denna tid, såsom nu, i Stockholm. Man kan tänka sig vilket ansvar det måste ha varit att bevaka en våle. Missade en kanske budskapet aldrig kom fram.

 Eftersom Värmland är ett av Sveriges mest krigshärjade län från den tiden där landskapet slets mellan Norge och Sverige var det viktigt att ha ett väl fungerande nät av vårdkaselinjer.

 Nämnda karta i sunnemoboken är endast en del av en större som visar dåvarande Råda socken, och som i princip är dagens Hagforskommun om man undantar Ekshärad socken. Nästa våle norrut finner vi i Sjögränd. Vid Östra Skymnäs på västra sidan Klarälven finns en och ytterligare en på västra sidan av Lakenesjön. De två sistnämnda tillsammans med Lidsbergets våle ligger nästan i en rak linje med ett avstånd på ca 7-8 km mellan varje. Söderut hittar vi ingen på kartan, men kanske det legat en på Grönäsberg. När man rekonstruerat gamla vårdkaselinjer i landet har man ofta upptäckt att gårds- och ortnamn bär minne efter dessa kasar. De ortnam, som framför andra tyder på att de ingår i en vårdkaskedja är sammansättningar med Vål-, Vår-, Vård-, Varn-, Kas- och Kås-. Förstavelsen Val- kan i våra trakter kanske tillfogas dessa. Ett vanligt gårdsnamn som är Karlstorp kan från början ha varit Karstorp eller Kastorp och ombildats med dialektala skiftingar eller så har kartografens "försvenskande" slagit ut den rätta betydelsen. Andra namn som man kan misstänka, i detta sammanhang är sammansättningar med Eld-, Bränn-, Ljus-, Rök- och Lunne-. Lunne kan man förklara med det gamla uttrycket: att lunna = samla ihop ris och virke vid skogsavverkning. I den äldre götadialekten (dit värmländska tillhör) finns namnen Kåla och Kulla som har sittursprung i ordet "kjälla" = elda. I Västergötland används ordet fortfarande, om än sparsamt. På ömse sidor om Lidsberget, finner vi Valåsen, ett i väst och ett i öst. Den i väster ligger i den linje som kommer från Lakenesjön.

 För att en kaslinje skall kunna fungera till 100% så räcker det inte med att se en rökpelare. Önskvärt var att elden måste synas nattetid för att den skall göra någon nytta. Om man lägger ut en linjal på kartan för att försöka hitta en öppen linje söderut från Lidsberget så hamnar man på Grönäsberg/Blaskåberg. (Se bild nr 2 i sunnemoboken). Här finns inget namn idag (på kartan) som minner om en kases placering. Vi prövar teorin och lägger en där och letar vidare söder ut. Mellan Mon och Svartå finns en höjd som heter Brännfanten, ett namn som minner om eld. Mellan Blaskåberg och nämnda Brännfanten verkar det faktiskt vara fri sikt. I alla fall så att en rökpelare lätt kan observeras. Vidare söderut öppnar sig den släta Brattforsheden och fri sikt kan kanske nås ned till sjön Alstern. Om teorin är riktig så bör linjen fortsätta söderut, såväl som norrut. För att få svaret på detta får fler kartor inköpas och forskningen fortsätta. Sen kan man diskutera vart linjen startar respektive slutar.

VALÅSEN, VALÅSTJÄRN, VALBORGSTJÄRN, VALLBERG.

I tankarna om vålen på Lidsberget framfördes att roten Val- kan ha med vålen att göra. Emellertid är egentligen ordet Val- ett av de intressantaste i svenskt och gammalengelskt språkbruk. En röd tråd finns dock - vi hamnar nästan alltid i nordisk mytologi:

 Vale är en son till Oden och Rind, han hämnas Balders död genomatt döda Höder (den blinde guden) och överlever ragnarök.

 Wala - gammalengelskt gudanamn.

 Vala var en kvinna med spådomskraft, sierska.

 Valhall "de stupades hall" Odens hall där han tog emot de kämparsom stupat i strid och unfägnade dem.

 Val - fornnordiskt ord för dem som fallit i en strid. De fallna brukade lämnas kvar på "valplatsen" som åtel för rovdjur.

 Valfader - tillnamn på Oden med betydelsen "de i strid fallnas fader".

 Valkyria är i fornnordisk mytologi benämning på härjungfruarna hos Oden. De hade till uppgift att "kora valen" dvs att kalla de utvalda till Valhall. De utför Odens befallningar medan striden rasar och skänker seger i enlighet med hans vilja. Flera Valkyrior har namngetts i Eddan: bl a Sigrun, Skögul och Härfjätter. Dessa tillhörde diserna som är ett kvinnligt andeväsen. I andra dikter från 800-900-talet finns Hildr, Hlokk och Gudr namngivna.

 Waelcyrge - gammalengelskt ord som anges vara ekvivalenten för namnen på furierna: Erinys, Tisiphone och Allecto. 

 Válaskjálf  - en hall med silvertak där Oden själv bodde och satti sitt högsäte. Därifrån kunde han famna hela världen i en blick.Här kan man jämföra med Lidskjálf som tydligen har samma funktion. Runtom i Sverige finns det massor av exempel på Valåsen och Val-(Vall-)berg. Så även i Sunnemo. Här, som i fallet med Lidsberget, är det oftast förknippat med enastående utsikt.

 Wala, Walena och Wealas är gammalengelska namn på folkgrupper. Dessa har gett namn åt det vi idag kallar Wales.

Valborg - så kallas på svenska en anglosaxisk nunna (död 799),som helgonförklarades den 1 maj och har gett namn åt valborgsmässan. Här har vi ytterligare ett exempel på hur kyrkan "kristnat" gamla hedniska högtider. De flesta högtider vi idag firar i kyrkan har från början en hednisk bakgrund. Julen är egentligen det gamla midvinterblotet som firas. Är det något man inom vetenskapen är överens om så är det att Jesus inte föddes i december. Då finns inga herdar ute. Midsommarfirandet gjorde kyrkan om till Johannes döparens dag vilket nog är det mest misslyckade försöket från kyrkan att utrota en gammal fin hednisk högtid. Lucia skall jag återkomma till i ett annat arbete. Kyrkan kunde naturligtvis inte tåla att folk firade sina gamla seder och gudar. Man insåg kanske att man inte skulle kunna stoppa det varför man möttes på "halva vägen" och lät folk fortsätta att fira på det villkor att man gjorde det med den nya gudens bifall. Påsken är, enligt bibeln, den enda kristna högtid som skall firas. 

Men vi återgår till Valborg. Seden att bränna eldar har urgamla traditioner. Man brände även eldar på andra dagar. I Sunnemo brändes eldar även på andra dagar. Vi plockar två berättelser ur sunnemoboken:

"Den 16 maj ropades ”Per Grinus”, då skrek man: "Per Grinus, bind dina hundar i band." Man gick upp på de högsta bergen och ropade detta och tände stora eldar. Det var ett väldigt oväsen på ett sådant berg den natten. Vargarna skulle inte bita korna den sommaren”.

"Man firade påsk med eldar och genom att skjuta med bössor och små kanoner. Man färdades då till höga bergkullar och högg ned skogen till ett bål. Man började några dagar före påsk att samla till den brasan. På påskkvällen följdes de manliga från en eller flera gårdar till den där kullen och tände brasan. Jag minns inte, att några fruntimmer var med vid de tillfällena. Om inte någon kvinna kom upp får att taga vara på den ene eller den andra som fått för mycket brännvin i sig. Här på Tömtberget har många sådana påskbrasor brunnit. Majbrasor har varit mera sällsynta i mitt minne här på trakten. Men även då samlade de ihop en hoper ris. Det kallades Valbemässebrase. Man har i min tid eldat ute på åkern vid den tiden."

Detta var några exempel på innebörden av roten Val- i olika kombinationer. Om man vill fundera vidare över ”val” hittar man det latinska ordet "vale" som betyder "lev väl". Kanske det finns ett samband då Vale kommer att överleva världens undergång dvs Ragnarök.

"-Tvi Vale" är ju något man utbrister i om man känner avsky för något. Det låter som en smutskastning av guden Vale. Det kan vara medvetet från visst håll.

Inledningsvis nämnde vi gotervandringen och de spår de ristat i historien. Valcamonica nämndes också Valcamonica, dalgång i norra Italien med ristningar som ser likadana ut som i Sverige. Är Val- i Valcamonica också ett minne från Scandza och utvandringen därifrån?

Sanningen om Val- och varför berg och åsar bär detta namn, finns någonstans. Riktigt säkra, på var, kan vi aldrig bli.

Till sist kan man konstatera att Vala har haft en stor betydelse i Skandinavien då det finns ett stort antal ort- och områdesnamn med denna förled.

BRÅNDAMMEN, BRÅNBERG

De här namnen kan vi härleda till fornsvenskans "broni", "brune" som idag motsvarar verben brinna, bränna. I kampen för brödfödan längre tillbaka använde man sig av svedjebruk. Denna odlingsmetod gick ut på att man måste "bränna bråte" för att sedan på en "rågbråte" kunna så och få "bråtråg". Broni och brune finns idag bevarat i Brånberg och tack vare det kan vi vara säkra på att här har förekommit svedjebruk. Än Bråndammen då? Eftersom den är av ett senare datum än svedjebrukets tid har den väl fått sitt namn från det området som antagligen kallats ”Brånan”.

LOCKERÅSBERG

I de gamla gaeiliska legenderna på Irland framtog landet Lochlannen mycket framstående plats. Detta namn skrevs också Lochland,Lochan och Luchlann. Enligt de officiella teorierna, fanns inga förbindelser mellan de brittiska öarna och Skandinavien före vikingatiden. Vi skall i det följande se att kontakter mycket väl kan ha förekommit.

Att landet verkligen har funnits bestyrks av berättelser om gaeiliska hjältars äventyr som upplevdes i Lochlann samt av härfäder som gått från Lochlann till Irland under förhistorisktid. Det berättas även om en irländsk drottning Una, att hon var dotter till kungen av Lochlann. Huvudstaden i Lochlann hette Beirbe, vilket namn kan härledas till namn med roten Bjer- eller Björ-. Namnet Lochlann påstås i en del översättningar kunna härledas från "loch" i betydelse av insjö. (ch uttalas i detta fall som ck). Det lever kvar i Skottland där vi finner "sjön Ness" Loch Ness. I svenskan finns detta kvar i Locknesjön, Lockö, Locketorp och Lockne för att nämna några exempel. De flesta namn med roten Lock- förekommer i Västergötland.

Problemet med Lochlann är att vi i Sverige inte kan uppleta något om detta i våra fornnordiska sagor. Det var först med kristnadet som dokumentationen tog riktig fart och den var inte alltid att lita på.

Däremot känner vi till att det funnits en sjö i Sverige med namnet Lagen, Lögen eller Loginn. Här skiljer sig konsonantvärdet k och g. G och k ligger mycket nära varandra när man ljudar dem och ned konsonantglidning förändras. (Jämför med hårda och mjuka konsonanter i svenska respektive danska)

Skulle detta sägenomspunna Lochlann kunna vara landet kring sjön Loginn. I Gefionsagan jämförs sjön Loginn och ön Själland. Gefion förvandlade sina söner till oxar som hon lät plöja under en hel natt. Det land hon plöjde fick oxarna dra ut i havet. Jorden blev Själland och den grop som uppstod efter plöjningen fylldes med vatten och kallades Lögr. Lögr/Loginn kan faktiskt vara Vänern. På kartan är de ganska lika och är jämförbara till ytan, dvs arean.

.

I svenskan finns ordet Löga som betyder tvätta och har då med vatten att göra. Fisken löja kallas/kallades i Sunnemo löger. Fiskar lever som bekant i vatten.

Efter denna totala utsvävning i jakten på betydelsen av ordet Lock / Locker ska jag försöka förklara vad jag kommit fram till:

Vi antar att ortnamn, namn på platser med förleden Lock-, Log-och Long-  har med sjö och vatten att göra. Det passar ganska bra in på Lockeråsberg. Berget ligger mellan Grässjön och Skärjen. I dessa trakter när man skall uttrycka sjö i pluralis säger man"sjöer". Alltså en sjö flera sjöer. Om vi använder det ålderdomliga ordet Lock och böjer det på samma sätt får vi: en lock - flera locker. Lockeråsberg skulle då kunna betyda ”Sjöeråsberg”. Eller, berget mellan "sjöarna".