Texten till Sunnemosången har skrivits av Karin Karlsson i Nore

Melodin är Guldgrävarsången (Min gitarr)

Det var en stilla kväll, det var i vårens tid,
min hembygd stod i grönska klädd, och allt var stilla frid,
En sådan kväll man glömmer ej.
Man lyss till fågelsång, man går på grusad gång
det var just när man tog förväl för allra sista gång
av far och mor, med saknad stor.

    Ja med en ros invid en sten,
    man står och minns hur för längesen
    man liten var hos mor och far,
    den bästa tid man i livet har.

Den kyrka som här står, den är trehundra år,
och bygden som jag syftar på, jag hoppas ni förstår,
är Sunnemo, där vi ju bo.
Och mången säkert har en bild så ren och klar,
i minnet av sin barndomsbygd och denna bild man spar,
det blir en tröst, i livets höst.

    Ty vem måntro kan äga få,
    en hembygd vacker som Sunnemo
    med berg och sjö och grönskad ö
    här vill man leva, här vill man dö.

Just våran farfarsfar han kanske var den karl
som bröt och röjde denna mark, som ännu grönska har.
Hur det var då, vi ej förstå.
Men tiden ändrats har, nu finns ej mycket kvar
utav de ängar och de fält, som förr i tiden var
vår egendom, vår rikedom

    Men vem måntro…

När främlingar nån gång har gästat våran by,
de stumma av förvåning stått inför en sådan vy,
som våran dal, med lövad sal.
Så alla vi som bo i vackra Sunnemo,
varthän vi far i detta land, så kan jag aldrig tro
att vi får se nåt vackrare.

    Nej, vem måntro…

Så därför, kära vän, som reser härifrån
till barndomsbygden Sunnemo du kommer snart igen
ty bygden är dig mycket kär.
Och ingen dag blir mörk, nej solen är oss när,
om vi får leva i den bygd, som vi har hållit kär
där fädren gått och vilan nått.

    Och med en ros invid en sten
    man står och minns hur för längesen
    man liten var hos mor och far
    den bästa tid man i livet har.